We're on an a road to nowhere

Nu var det en hel månad sen jag senast skrev något här. Tiden går fort när man har roligt, brukar man säga, men så himla roligt har jag inte haft det. Eller med undantag för några dagar...
Två dagar efter midsommar blev jag förkyld. Låter banalt kan man tycka men denna förkylning var något som Hin håle måste ha kastat på mig. Passande nog hade jag och maken påbörjat vår efterlängtade bilsemester i Norge så det blev sex dagar med feberfrossa och en hals som gjorde så infernaliskt ont bara jag andades. TIll råga på det så tältade vi.
Att tälta med ömsom kyla ömsom tropisk hetta var ingen enkel match. Min kära man packade in mig i alla kläder jag hade, mössa (egenstickad förstås) i sovsäcken med extra filtar och utanpå alltihopa en aluminiumfilt, ni vet en sån där som är bra att ha i fickan om man blir strandsatt på ett fjäll i snöstormen. Jag såg ut som ett fiskpaket i ugn men blev lite varmare i alla fall. Det höll i sig ett par timmar och sen började jag plötsligt paniksvettas som besatt. Att försöka komma ut ur fiskpaketet så fort som jag behövde gick inte! Dragkedjan i sovsäcken fastnade och jag fick panik och började kasta mig av och an i tältet och svära - mitt i natten. Jag tror nog att jag väckte några av våra tyska campinggrannar i alla fall. Mannen ryckte ut igen och befriade mig till slut från mitt fängelse.
Sen tror jag att Alvedon och liknande måste vara vätskedrivande som tusan. Jag ljuger inte, men jag var tvungen att springa ut och kissa en gång i timmen hela natten igenom... Ritsh - tältdragkedja upp, Ritsh - tältdragkedja ner, mannen höll nog på att bli galen av allt prasslande och hostande nätterna igenom, men underbar som han är så klagade han aldrig.

Väl hemma igen så blev hostan värre och värre och nu är jag inne på min fjärde vecka med besvär. Jag har ingen ork alls och blir helt andfådd bara jag går 30 meter. Undrar om det har gått ner i lungorna tro?
Det har inte ens energi till att sticka och då är det illa.