Igår när jag var på väg hem från jobbet så var det med lätta förväntansfulla steg för jag hade längtat hela dagen efter att sticka. Jag kan sitta och fundera (läs dagdrömma) på dagarna vad jag ska göra och hur jag ska kombinera garner och färger. Och jag är välsignad med ett jobb som tillåter en del dagdrömmande eftersom jag jobbar som fotograf. När jag plåtar är jag helt inne i det jag ska fota men sen blir det ganska många timmar framför datorn med bildbehandling, friläggning och dyligt och då vandrar tankarna iväg direkt. Gärna åt garnhållet.
Så igår tänkte jag börja, för vilken gång i ordningen vet jag inte, på en kofta igen. Efter ett par kvällars intesivt surfande på Ravelry så är jag nu ganska säker på vilken riktning projektet ska ta.
Men så kom jag då hem, huset var tomt och jag var iskall efter att ha varit ute. Satte mig i soffan med en kopp kaffe, invirad i ett par fleecefiltar och tofflor och satte på TV:n. Det tog inte många minuter förrän jag slumrade in.Vaknade nån halvtimma senare av att sonen kom hem och började spela på elgitarren. Underbara toner av bl a Metallica strömmar in i mina öron och jag piggnar till lite.
Kliver upp och tar itu med frukostdisken som fortfarande står kvar på bordet och funderar på att börja med middagen. Nä, jag har ingen brådska, jag sätter mig och stickar lite.
Är inte alls sugen på att börja med någon kofta längre utan lägger upp för ett par muddar istället.
Stickar kanske 5 cm, tittar på resultatet och repar upp. Blev inte snyggt.
Börjar om igen. Kommer ett par centimeter och maken kommer hem. Han säger att han kan fixa maten och jag går och sätter mig igen. Stickar lite till, kollar... provar... näpp! Inte snyggt...
Sådär kan jag hålla på en hel kväll och så blev det även igår. Jag får liksom ingen ro i projektet jag påbörjar utan funderar hela tiden på hur det kan bli finare, roligare eller om jag helt enkelt ska börja på något annat istället. Puh.......................... jag blir så jäkla trött på mig själv ibland.
Vissa dagar flyter allt på och andra dagar blir inget gjort och speciellt nu i höst så känner jag att jag tappar energin allt för ofta. Hösten är ju ändå min favoritårstid. Borde jag inte vara mer uppåt då?Just nu så känner jag mig lite som en borttynad blomma som synligt blir tröttare och mer oinspirerad för var dag som går.PS: 40-årskris kanske någon tänker.... Vet inte. Hade inte tänkt att få någon när jag fyllde 40 för tre år sedan, men till saken hör att jag i förra veckan (efter månaders förnekelse och motstånd) skaffade mig läsglasögon............... 8-(
9 kommentarer:
Sådana där dagar sätter jag mig och stickar barnstrumpor. I väntan på inspiration, liksom. Det är nog så att det "måste" stå still ibland för att det ska gå framåt senare... Det har stått rätt still här med ett tag.
Ja, det är nog så det är. Som mamma sa när man var liten "man måste ha tråkigt ibland för att kunna uppskatta när man har roligt :-)"
Låter nästan som att det var ag som skrev de där raderna, förutom att jag jobbar som fotograf, vilket ju är en dröm...
Läsglasögon... Ja, bara inse faktum. Synen blir inte bättre... :-S Men OJ vad jag börjat se dåligt senaste året, speciellt då jag stickar/virkar med mörka garner. Spelar nästan ingen roll hur stark belysning jag har...
Inspirationen kommer och går, och ibland blir jag nästan orolig då den dröjer på sig men hipps vipps så är den där igen...
Åte till storstädning av tjejernas rum, som ser ut som ett krigsdrabbat område... :-S
Mvh/Ewa
Ja, för mig är det också det senaste året som synen förändrats drastiskt. Först var det enormt ökat ljusbehov vid stickning/virkning och sedan började armarna bli lite för korta.
Men nu ser jag som en falk i alla fall när jag stickar och läser :-)
Lycka till med städningen i krigszonen!
Låter som om du behövde vila och att du lät händerna ta den väg de ville, det lät härligt och rofyllt fast det kanske innehöll frustration också?
Jag skaffade läsglasögon för 5 år sedan, älskar och hatar dem och just nu är jag inne i förnekelsefas. Igen. :-D
Vad fint du har skrivit gumman! Energin kommer åter! Kram
Cecilia: Det är ju så det är, både härligt och rofyllt samtidigt fyllt av frustration. Det är livet helt enkelt :-)
Och så skönt att höra att det är fler som har panik emellanåt åt att ha läsglasögon. Det är så nytt för mig och jag ser faktiskt ut som en bitsk/sur lärarinna med dem på nästippen. Det är ju inte den jag vill vara! Jag vill ju vara den där glada och snälla personen :-)
Eva: Tack så jättemycket, det värmer i bröstet. Du är så gullig <3
Jag tycker din sida är ursnygg, och läsglasögon är lite sexigt...finns ju en massa fina i varma färger...Ursnygga muddar tror jag sa göra ett par sådana fast i grönt/Kram
Skicka en kommentar